RAMON MALAVÉ - Allt eller inget

Ramon Malavé föddes 1956 i Cumana, Venezuela. Sex år gammal kom han, tillsammans med sin familj, till Sverige och Björkhagen i Stockholm. Han anpassade sig snabbt till det nya landet. Det gick bra i skolan, han fick många kompisar och utmärkte sig tidigt som en duktig fotbollsspelare. Kompisarna döpte honom till Lilla Pelé och han blev snabbt en framgångsrik ungdomsspelare på elitnivå i Hammarby IF. Fram till sjutton års ålder var han helt inställd på en framtida fotbollskarriär.

‍

Hans livsfokus förändrades när hans kompis Charlie en dag bjöd med honom till en karateträning på Stockholms Karateklubb i Västertorpshallen. Ramon föll direkt för sporten. De exakta rörelserna och träningsdisciplinen fascinerade honom. Han var fast. För evigt. Charlie minns tydligt hur instruktören kom fram till Ramon efter första passet och frågade var han hade tränat tidigare. Instruktören förvånades när han svarade att det var första gången han provade på karate. Efter det började han mer eller mindre bo i dojon och träna fem-sex dagar i veckan. Ibland flera pass per kväll. Efter ett halvårs träning anmälde han sig till sin första tävling. Snart började han även hjälpa till som instruktör.

‍

‍

Kärleken till fotbollen bleknade i förhållande till fascinationen av karatekonsten. Han hade bestämt sig för att viga en del av sitt liv åt karate och att ge allt. Han ville få svar på hur långt han kunde nå. Efter ett halvårs träning gjorde han sin tävlingsdebut i Budo Cup. Trots att resultatet i den första tävlingen inte blev någon succé gav tävlingsmomentet blodad tand. Livet började anpassas efter karaten och han umgicks mer med andra karatekas som ville samma sak. Det blev en del uppoffringar men Ramon upplevde det inte så. För honom var det allt eller inget. Han utbildade sig till elektriker men kärleken till karaten gjorde att han istället valde att arbeta deltid på nätterna som mentalskötare. Allt för att frigöra så mycket tid som möjligt till träningen.

‍

Målet var inte nödvändigtvis att bli bäst. Sådana målsättningar kunde utgöra hinder och begränsningar. Han ville utveckla karaten så långt som möjligt utifrån hans egna förutsättningar och förmågor. Framför allt på hans egna villkor. Totalt fokus och respekt inför uppgiften utgjorde grunden för den framgång som komma skulle.

‍

1976 vann han Budo Cup och efterföljande år blev han uttagen till det svenska karatelandslaget. Ramon minns sin landslagsdebut som den vore igår. På Junior-EM i Paris förlorade han mot en tysk som tog sig för näsan varje gång han fick ett slag mot ansiktet. Tysken gick sedan och vann hela tävlingen genom att fortsätta filma och få sina motståndare diskvalificerade. Han kände sig förfärad och besviken över att det gick att fuska sig fram i en internationell tävling. Han var fast besluten att ta sig tillbaka in i tävlingen men förlorade återkvalet i en stentuff match mot fransmannen Thierry Masci i andra förlängningen.

‍

Efter att ha graderat till svart bälte blev han under hösten utskickad internationellt igen. Den här gången gällde det VM för seniorer i Tokyo. Det blev tyvärr ingen medalj men han samlade på sig erfarenhet som han senare skulle ha stor användning av.

Efter SM- samt NM-gulden 80 kom tillslut även de internationella framgångarna. Det första EM-bronset i kata kom i Venedig året efter. Vid EM i Göteborg 82 försvarade han bronset i kata och tog även brons i kumite. Folk började få upp ögonen för Ramon. Han blev ett namn att räkna med på internationella tävlingar. VM i Taiwan samma år blev dock en besvikelse. Inga medaljer för varken honom eller det svenska landslaget. Efter tävlingen åkte den svenska truppen vidare till Japan för några dagars semester. En dag när de var ute på sightseeing i Tokyo såg Ramon plötsligt ett blont huvud sticka upp över folkmassan. Det visade sig vara hans vän Dolph Lundgren.

‍

Året efter blev det ytterligare ett EM-brons, den gången i lagkumite. Samma år blev han även uttagen till inbjudningstävlingen Internationaux de France i Paris. Världens åtta högst rankade i respektive viktklass gjorde upp om en informell världsmästartitel. Ramon vann i klassen -65 kg över den tvåfaldige europamästaren David Coulter från Skottland. Det var hans första stora internationella guldmedalj. Höjdpunkten i karriären var VM-guldet i kumite i Maastricht, Holland 84. Som om inte det räckte tog han och hans lagkamrater även silver i lagkumite. Det blev även inkasserade bronsmedaljer på EM i Oslo samt på World Games efterföljande år.

‍

Den enda medaljen som saknades i trofésamlingen var ett EM-guld. Under hans sista år som aktiv gick EM i Madrid. Ramon var trettio år och han kände sig bättre än någonsin. Mästerskapet gick helt planenligt. Allting flöt på och han dominerade match efter match. Efter en hård kamp mot spanjoren Jesus Juan Rubio i finalen tog han sin efterlängtade guldmedalj.

‍

Karriärens sista tävling blev VM i Sydney samma år. Mentalt var han inte riktigt där. Fokuset var på annat håll och det blev respass i kvartsfinalen.

‍

– Jag åkte med till Australien av bara farten. Naturligtvis tänkte jag göra mitt bästa men någonstans hade jag redan lagt av mentalt. Jag var inte lika motiverad och därmed mindre fokuserad. Det visade sig också på resultatet. Det var ren nonchalans från min sida. Jag underskattade min motståndare och det har man inte råd med på den nivån.

‍

‍

Efter att ha presterat på elitnivå i tio år var det nu dags att kasta in handduken. Inte på grund av dalande form. Det var helt enkelt motivationen som tröt.

‍

– Det finns de som bara vill vinna om och om igen. Det har aldrig varit målet för mig. Jag ville se hur långt jag kunde gå och när man redan har vunnit både EM och VM finns det inget större att kämpa för. Jag har aldrig velat samla medaljer, säger han och avslutar:

‍

– Motivation och ambition hänger ihop och är viktigare än talang. Är du inte beredd att ge det absolut maximala du har, så finns det alltid någon annan med samma talang som anstränger sig lite mer. Då är det den som drar det längsta strået.

‍

Fotograf Ylva Tryselius

‍

Skriven av Tomas Loman, publicerad i samarbete med Kampsportnews se originalartikeln här!